Sjukstugan fortsätter..

Nu har det slagit till ordentligt. Jag har dragit på mig influensan. Just för stunden mår jag helt okej! Och det börjar kännas som när jag var liten och var sjuk. Jag har nog alltid lyckats pricka in alpina världscupen på tv när jag varit sjuk när jag var liten.. Så nu när jag ligger i soffan och tittar på just alpina världscupen så känns det som att jag är liten igen.. Enda skillnaden är att jag inte har någon mamma som är hemma och pysslar om mig. Men hon har ju faktiskt varit hit och lagat mat åt mig för nån dag sen, och igår kom hon med lite annat ätbart, så hon bidrar med sitt iallafall! :)

Idag är matte sjuk.

Och Spirre skulle nog helst springa i snön i solen..

Äntligen kommer snön!

Jag vet att det har snöat i flera dagar redan, men jag har ju inte skrivit här på nån dag så jag måste få uttrycka min glädje för snön! Det är helt fantastiskt med snö, och jag blir lika barnsligt glad varenda gång det kommer massor med snö! Visst, det är jobbigt att skotta fram bilen och plumsa fram när man ska åka och handla.. Men vad gör det när promenaderna med hundarna består av en massa tomspring (och skällande), utan nu hoppas det efter snöklumpar, grävs och rusas i diken bara för att det är så himla kul! Nu pratar jag om hundarna alltså.. Jag springer inte i några diken.. Jag håller mig på vägarna, även om de inte är plogade!

Igår tog jag och Linn med oss alla våra tre hundar och Simba ut på en tvåtimmarspromenad i I20skogen. Det börjar bli vår vanliga runda, och den tar normalt inte två timmar men om det snöat som det gjort de senaste dagarna så sänks tempot en del när man måste plumsa bitvis på vår runda!

Efter promenaden tog vi oss till Skallet för fika och mat (ja, i den ordningen också). Behöver jag säga att hundarna var ganska nöjda när vi slog oss ner vid bordet på Skallet? Dessutom har de ju "Månadens trick" på Skallet, och nu är det "sitt vackert" som är tricket! Kid fick visa upp sin talang och fick sig en frikadell som tack för besväret! Spirre fick vara utan, hans matte har ju inte lärt honom nått sånt fjask än! Trickträning är inte min starka sida som ni kanske vet vid det här laget..

Idag har vi varit lite latare, men ska jag vara helt ärlig så verkar hundarna ganska nöjda med det idag.. Vi tog oss iväg på en 25 minuterspromenad vid flyget - jag passade på att köra iväg med bilen eftersom de skottade parkeringen när jag kom ut, och om bilen är borta så skottar de parkeringsplatsen också.. Man får inte vara dum! Spirre höll sig nere i diket och Kid sprang uppe på snövallarna..

Och nu sitter hundarna ute på balkongen och tittar ut över snöfallet. Tänk vad lättroade de är ibland. Släng ut lite godis i snön på balkongen så håller de sig sysselsatta en stund utan problem!

Strax är det dags för ännu en promenad! Kvällsjobb väntar för min del, och då gör det ju inget om hundarna är rastade och uttröttade!

Ett par timmar kvar av 2011

Och här sitter jag vid datorn. Ensam med hundarna. Men vet ni vad, jag klagar inte! Jag tycker det är skönt, tända ljus, bra musik och en hund på varje sida i soffan - jag kunde haft det sämre! Tänkte mig på en summering av året som gått, och jag kan väl säga att det har varit ett fantastiskt hundår!

Januari var en väldigt intensiv månad med hundträning, inomhuslokal och utomhus. Jag bestämde mig för att tävla under våren för att få lite motivation i träningen. Spirre var himla träningssugen och han lärde sig moment efter moment, Kid hakade med på alla träningar - ibland fick han också vara med, men han tröttnade lika snabbt igen så han har mest hängt vid ringside och hejat på.

Februari är en månad som jag inte minns så himla väl, men när jag läser igenom mina blogginlägg så verkar vi haft det ganska bra ändå! Fjällresa med Linn och Opala var väl det som toppade februari månad iallafall! Otroligt skönt att åka iväg och bara hänga, elda, busa och mysa med hundarna och bara ha det bra i gott sällskap! Precis som det ska vara!

Spirre hann ställas ut en gång, i världens minsta och sämsta lokal på Strömpilen. Jag kan inte ens säga att jag hade trevligt den gången, för det var bara trångt och extrem ljudnivå.

Mars innehöll en hel del utflykter, oftast med Linn och Opala i släptåg! Korvgrillning och häng i snön runt Bäcksjön! Jag och Spirre började en tävlingslydnadskurs som började bra, vi lärde oss mycket och fick mycket tips om hur vi skulle gå vidare med alla moment! Mot slutet av kursen hade min motivation sjunkit och det var inte så himla kul att träna, mest troligt för att Spirre hade nån slags unghundsperiod och mest bara var dryg dagarna i ända.

April bjöd på ännu mer utflykter till Bäcksjön! I slutet av månaden blev Spirre halt och Kid fick börja en agilitykurs. En inofficiell utställning i Vännäs hann vi med i gott sällskap av Emma, Maria och mamma och pappa! Det började spåras igen efter vinteruppehållet! Viltspår var det som oftast stod på schemat, jag hade bestämt mig för att gå anlagsprov också! Som att det inte räckte med att tävla i lydnad..

Maj var en hektisk hundmånad! Utställning i Piteå, lydnadstävlingsdebut i Vännäs och dessutom viltspårskurs (endagskurs iofs, men ändå!). Spirre fick genomgå ett MH med fina ord från beskrivaren efteråt trots kryss som hade kunnat se bättre ut i protokollet. Tävlingsdebuten var fruktansvärd, jag var så nervös och hunden ville inte alls samarbeta, men vi tog oss igenom det iallafall!

Juni var månaden vi satte igång med sök ordentligt. Men hjälp av erfarna och hjälpsamma personer så tog vi oss ganska snabbt framåt och Spirre älskade det! Jag lärde mig otroligt mycket och sög åt mig som en svamp av allt som sas och diskuterades, både kring Spirre och de andra hundarna som var betydligt med rutinerade än Spirre.

Spirre ställdes ut i Vännäs igen, men med ganska usel kritik. Han var urfälld och domaren skrattade åt honom på bordet, men jag hade definitivt den gladaste hunden i ringen!

Många turer till Bäcksjön blev det också! Med alla möjliga personer och hundar som sällskap! Fantastiskt ställe det där!

Juli innehöll ännu mer sökträning och bad! Markeringarna i söket började sättas in, det tog lite tid innan den lille fattade grejen. Och dessutom så passade jag på att anmäla till anlagsprovet i viltspår! När det var dags för själva anlagsprovet så var jag faktiskt inte så farligt nervös, det pirrade lite i magen när jag släppte honom på spåret (och lite när han började irra runt lite på en raksträcka..) men domaren tyckte att han spårade riktigt bra och behövde lite mer rutin bara! Så den 13 juli blev Spirre den första mittelspitzhanen i Sverige med godkänt anlagsprov!

Augusti påminde väldigt mycket om juli.. Det var mest hundträning och jobb. Sökträningarna blev tätare och mer regelbundna. Tränade en hel del med Hanna och Essie också! Det blev en lydnadstävling i Övik i slutet av månaden. Tävlingens pajasekipage, det var vi! Men så roligt vi hade! Spirre var tjurigare än någon annan gång, gjorde lite som han ville men hade ändå en positiv och glad inställning till det hela. Publiken skrattade, tävlingsledaren skrattade, domaren skrattade och jag skrattade! Kommentarerna efter tävlingarna haglade in och alla tyckte att jag hade en riktigt fräsig hund - och det har jag ju faktiskt, även om han gärna kan få välja tillfällena lite mer noggrant ibland..

September började med dubbeltävlingar i Boden. Första dagen gick helt okej, Spirre var mest intresserad av att nosa i backen och var ganska svår att nå fram till, men det blev ändå ett helt okej resultat. Andra dagen visade han sin rätta sida, och vi slog till med en klassvinst på nästan 190 poäng! Fantastisk känsla när allt klaffar på tävlingsbanan! Det kändes så bra att jag bestämde mig där och då att inte tävla mer i år, låta han mogna på sig ordentligt och bara ha kul. Och så har det blivit.

Sökträningarna fortsatte och vi hade kul i skogen! Mycket gifflar och kaffe har intagits i skogarna runtikring Umeå i höst vill jag lova! Lika trevligt varje gång!

September bjöd också på många fina höstdagar, och vi gick ett antal varv runt Bäcksjön, både med och utan sällskap!

Oktober började med att Spirre blev halt igen. Vänster bak den här gången. Lite vila började vi med. Han åkte till Sundsvall och ställdes ut med blandade resultat. Hältan gav sig inte. In till veterinären, som inte hittade nått annat fel på honom än att han var väldigt ojämnt musklad. Vi fick order om koppelvila och promenader i skritt i två månader så han skulle få bygga upp och muskla till sig. Där började vår otroligt stillsamma höst, som i skrivande stund inte kommit igång än fast än det är vinter..

November var av ovan nämnda skäl en väldigt stillsam månad för oss. Långa promenader med Kid och Spirre fick ligga kvar i bilen för att sedan tas ut och skrittas i upp till 20 minuter åt gången. Behöver jag säga att Spirre var en aning galen i början av vilan? Tänk dig själv att gå från toppkondition och aktivering 4-5 dagar i veckan till att skritta i 10-20 minuter om dagen.. Det gav med sig i mitten på november och han började faktiskt sakta men säkert bli mer mysig och tillgiven inomhus. Vilan har inte enbart varit av ondo! Den har varit otroligt bra för vår relation också! Många mysiga stunder har vi hunnit med!

December har inte heller varit särskilt aktiv, Spirre har satts igång under december och det har uppskattats av både mig och honom. I början när han fick börja springa fritt så sprang han bara för att springa. Full fart framåt för att sedan vända och springa full fart tillbaks..

Nu sitter jag alltså här, Kid har fått lugnande medicin för att slippa stressa sig igenom denna kväll och natt, nyårsafton är inte någon favoritkväll här! Spirre ligger i sin bädd och sover utan att bry sig om fyrverkerierna som smäller av en efter en.. fastän klockan inte ens blivit 22.30 än..

Under det här året har Spirre mognat otroligt mycket. Han har gått från rabiat ungdom till lite klokare äldre ungdom. Han har passerat två årsgränsen och har faktiskt börjat bete sig bättre och bättre bland andra hundar. I början av året var han en riktig gris, han blev arg för allt - oavsett om det var en människa eller hund som sa ifrån, kunde inte umgås med hanar utan att bli helt galen, och definitivt inte kastrerade hanhundar. Senast i förmiddags var vi ute och gick i 1,5 timme i sällskap av ett stycke kastrerad (väldigt snäll) hanhund som han knappt kastade en blick åt. Bara det är stort i sig. Så även om vi haft ett väldigt lyckat år i tävlings- och träningssammanhang så är det ändå vardagen som räknas mest! Och där har han gjort stora framsteg!

Kid var i början av året en av de drygaste hundarna i min umgängeskrets. Skällde och skällde och skällde. På varenda promenad. Hela promenaden. Oavsett om promenaden var 20 minuter eller 3 timmar lång. Han höll på att gå mig på nerverna. Men jag bestämde mig för att ge det en riktig chans, med aktivering och träning för att få bort skällandet. Fungerade till viss del. Jag har lärt mig hur jag får honom att skälla mindre, och han ger sig efter 10 minuter nu, istället för att konstant skälla under en hel promenad. I övrigt så hänger han fortfarande mest bara med på allt vi gör och är rätt nöjd med det!

Tack alla fantastiska vänner och bekanta som gjort 2011 till ett riktigt bra hundår!

Gott nytt år!!

Nyårsafton närmar sig..

..och jag är inte ensam om att ha en skotträdd hund. Tänk om folk kunde hålla sig till att skjuta raketer runt tolvslaget på nyårsafton! Det är fruktansvärt jobbigt att ha en hund som är livrädd för raketer.. Jag har Plegicil i medicinskåpet just för den kommande aftonen och som tur är så jobbar jag i helgen så jag kommer bara vara hemma och sova med honom (och Spirre så klart, men han är inte skotträdd så han bryr sig ju inte) över tolvslaget. Precis som förra året! Förra året gick det bra med medicin och sömn, så jag hoppas det går lika bra det här året!

Det händer fortfarande väldigt lite här..

Jag och hundarna har verkligen tagit paus från allt vad träning innebär! Det enda som påminner lite om träning är inkallningarna när vi är ute på promenad. Vi går långa promenader i snön (nåväl, slasket) och njuter av att vara ute. Det är allt vi gör nu! Inte ens Spirre verkar tycka att det är särskilt jobbigt att ta det så här lugnt! Han blir mysigare för varje dag som går, nu ligger han uppe vid mitt huvud och sover ihopkurad nästan varenda natt. Och Kid ligger i knävecken på mig som vanligt. Det är ganska mysigt faktiskt.

Just ja, en annan grej som faktiskt hänt den här hösten är att Spirre faktiskt klarar av att hänga med jämåriga hanhundar utan att mucka gräl varenda sekund. Här om veckan så var vi ute och gick tillsammans med Bosse (Ja, Emma, samma Bosse-boxer som du känner) och det var bara de första 5-10 minutrarna som var lite gruffliga, sen sprang de snällt bredvid varann utan att tjafsa. Faktiskt otroligt skönt att han börjat lugna ner sig litegrann på den fronten! Ett tag kändes det hopplöst med Spirre och andra hanhundar.. Men.. Han kanske blir gammal och vis snart! Han är inte helt omöjlig iallafall!

Nu är det snart jul också. Imorron ska vi åka till morfar, det blir skööönt! Hundarna får vara ute och greja på bäst de vill utan att jag behöver oroa mig för att de ska bli påkörda. Så det blir nog en riktig långkörare innan vi ska käka julmiddag där! Skönt!

Svårt att skriva nått när det inte händer nått riktigt.. ;)

Bloggtorka.

Ja. Eftersom jag skriver om hundträning här så står det rätt stilla. Vi tränar ju ingenting. Alls. Men vi lever och mår bra.

Spirre fyller två år på tisdag. Hur gick det till??