Jag finner inga ord.

 

When you try your best, but you don't succeed
When you get what you want, but not what you need
When you feel so tired, but you can't sleep
Stuck in reverse

Hur mycket otur kan man drabbas av tillsammans med sina hundar? Jag började tro att vi nått vår gräns, men det verkar inte vara över här än. Spirre skrek till två gånger på kvällspromenaden, och helt ärligt så gjorde det så ont i mig att jag började gråta. Jag grät och grät, nedsjuken i gräset med Spirre mellan knäna som slickade i sig tårarna. Lyfte in honom i bilen och körde hem, lyfte upp honom för att bära honom upp för trappen och då piper han till igen. Böjde på hans knän och tyckte mig känna att båda knäna hoppade till när jag böjde försiktigt på knäleden.

Jag vet faktiskt inte om jag orkar den här gången. Ett år till med rehabilitering av en hund med dåligt psyke, som jag inte kommer kunna lita på bland folk, där tar det faktiskt emot även för mig. Som min kära vän Maria skrev till mig alldeles nyss, där sista meningen träffade mitt i prick;

"Ingen jag känner har lagt ned så mycket tid, engagemang och pengar på sina hundar och jag vet att du går igenom eld för dom och de flesta, inklusive jag, hade gett upp för länge sedan. Jag förstår att tanken att förlora honom är tusen resor värre när man lagt ned hela sin själ"

På måndag ska jag försöka lösa det här, hur det än må sluta.