Dag 2

Dags att presentera min hund, men eftersom jag har två så får jag väl presentera båda två!

Först ut är Kid, en mittelspitzhane som blir 3 år i augusti! Han skaffade jag tillsammans med mitt ex i februari 2009. Åkte och hälsade på ute i Bodbyn då vi hört att de hade en hane för omplacering som var 6 månader gammal. Han var blyg som bara den, han kom fram efter att vi varit där ett tag och pratat och klappat på alla andra hundar. Han följde med hem samma kväll, på prov. Stackarn var rädd för oss i fyra dagar innan det släppte! Han och Zlatan kom dock riktigt bra överrens - lika barn leka bäst?

Han har utvecklats till en tryggare krabat och han hänger med som maskot överallt! Han är nöjd med livet bara han får vara med och titta på! Tränar lite då och då med honom, men väldigt sporadiskt. Han spårar gärna och ganska bra (nu när han lugnat ner sig ordentligt) och hade det inte varit för att han är skotträdd så hade jag tränat honom för öppenklass i viltspår!

Han är ganska svårmotiverad, det mesta duger en stund. Sen är det inte intressant längre. Godis funkar ungefär de första 5-6 upprepningarna, sen är det nog! Leksaker är det samma visa med. Så vi tränar mycket korta pass!

Jag går en agilitykurs med honom (som avslutas ikväll) och han tycker det är helt ok-kul. Tränar vi ensamma utan andra hundar i närheten är det betydligt mer fart under tassarna. Det blir lite för jobbigt för honom när det är mycket folk och hundar runt omkring, så vi tränar mest när vi är ensamma. Det är anledningen till varför han nästan alltid ligger i bilen när vi är på "organiserade" träningar, vi tränar hemma på gräset!

Han är verkligen mattes hund långt ut i hårstråna, är jag med så är han nöjd. Han följer mig noggrant med blicken om jag rör mig, han börjar bli bättre på att stanna kvar och hålla koll på mig, förut var han som en riktig skugga, alltid ett steg efter...

En riktig myshund!

Som nummer två kom Spirre instormandes! Han kom in i mitt liv när det var mycket som hände och jag hade faktiskt (tro det eller ej) väldigt svårt att fatta tycke för honom, han bara "va". Jag kände ofta att "vad tusan, ska det verkligen kännas så här?". Det gick över med tiden och idag är han min bästaste bästa vän! I ur och skur är han nånting att "luta sig mot", när farfar dog var han den som satt i mitt knä, la huvudet på sne och torkade tårarna från mina kinder.

Han passerar snart 18 månadersgränsen och är en liten hund med mycket fart! Inte en lugn stund om han får bestämma själv. Han älskar arbete och får han inget att göra så tar han sig nånting att göra.. Han har bland annat tuggat sönder en mobiltelefon, två mobilladdare, tusen plastpåsar och tidningar.. Spår och lydnad är det vi sysselsätter oss mest med.

Han har en kamplust som heter duga, han hänger gärna kvar i kampleksaken hur man än vänder och vrider på trasan. Och låter gör han också, som ett litet tröskverk när han är igång! Därimot skäller han sällan, bara när det kommer någon och när han är frustrerad över pinnar.

Lättmotiverad är han också, när han var liten så räckte det om man ryckte ett grässtrå som han fick hoppa efter och "kampa" med.

Det var mina små i stora drag. Ska jag gå in på mer detaljer så kan jag fortsätta i all evighet, och det känns inte som så intressant läsning!